8. jul, 2021

Kan frisinnet rädda Liberalerna?

Frisinnad Tidskrift 2021:7  

Jag är inte kyrklig och inte nykterist. Jag talar inte Kanaans tungomål. Varför söker jag då en större roll för frisinnet i Liberalerna?

Det enkla svaret är att jag vill att partiet ska vara ett brett torg och ha en bred kontaktyta. Det mer förklarande är att partiets båda sidor behöver varandra och att skillnaderna är ytliga. Och när den ena falangen avviker från den smala stigen då kan den andra vara där och baxa upp de vilsegångna ur diket.

Frisinnade har förvisso sin bakgrund i frikyrkan och nykterhetsrörelsen men det jag tar fäste på är inte dessa organisationers budskap utan att vi här har människor formade i en ideell verksamhet där ansvar tas för en själv, sina närmaste, vårt samhälle men ofta också för människor på andra kontinenter. Till stor del var det samma människor som också bar upp hembygdsföreningen och naturskyddsföreningen.

Det är ju där man har själva essensen i liberalismen. Frihet sammanknutet med ansvar och frivillig gemenskap. Den som bärs av dessa ideal går inte in i politiken för att tillse att min, just min, skatt blir minimal eller för att staten ska ta över våra liv.  

Frikyrkan och nykterhetsrörelsen gjorde en fantastisk insats på 1800-talet och långt in på 1900-talet för att bekämpa farsoten massuperiet. Ofta tillsammans med fackföreningsrörelsen men så var det ju mycket samma folk som bar upp dessa folkrörelser. Det var alltså enskilda människor som tog ansvar. Det var inte Socialstyrelsen som räddade Sverige.

Så kommer då nästa skede. När en rörelse blir stark vill den bli allomfattande. Min övertygelse ska bli din lag. Det strider mot liberalismens och frisinnets innersta kärna. Dess grundbult. Eller som Waldemar Svensson uttryckte det. ”Och jag har aldrig trott att denna personliga klarhet (om vad som var min väg) skulle vara normgivande eller förpliktande för andra.”

Men frisinnade övergav sitt frihetbudskap och tron på den enskildes förmåga och var drivande för att gå statens väg. Vi fick allt från folkomröstning om rusdrycksförbud till motbok och allsköns regleringar. Med statens inträde tynade det folkliga engagemanget för nykterhet bort. Det var ju statens sak att ordna. Istället fick vi folksporten att runda restriktionerna.

Den statlig överhetens fostransnit var tydligt i statskyrkosystemet och i den konfessionsstyrda skolan. Jag hejade på FPU under min uppväxt när de gick till storms mot att kyrkans tro och moral hade hegemoni i skolan och hyllar fortfarande FPU för detta. De som förespråkade kyrklig överhöghet gick till KDS. Frisinnade och liberaler förenades mot statskyrkosystemet.

Nu är frisinnet svagt i partiet. Liberalerna är i kris. Finns det något samband?

Partier är bräckliga. Medlemstalen sjunker och därmed stabiliteten. Partierna följer en medialogik som går ut på att snabbt ta ställning, höras och synas och hänga på trender och fånga upp opinioner som väller in. 

Den frisinnade folkrörelsen däremot utmärks av folklig förankring och ett historiskt perspektiv som utgörs av trohet till idéer och ställningstagande som tas utan att snegla på hur det påverkar det personliga varumärkesbyggandet.

Det är klart att partier måste söka sin publik och politik kan inte bara vara idéer utan också det möjligas konst, men nog borde vi se hur vi kan knyta ihop vår idéutveckling med de som har sin grund i folklig anknytning och ideologisk kontinuitet.

Under en period kring 1970 deltog FPU i ett envig med 68-vänstern om vem som kunde vara mest radikal. En vänsterströmning som fyllde media och demonstrationståg men inte berörde den stora menigheten. Vpk fick i valet 1968 3,0%.

Vänstervågen berörde Fp men i mindre omfattning, men sedan hände något. Berlinmuren föll och den radikala vänstern fick hitta något nytt Shangri-La. De omskolade sig till vänsterfeminister. Det var ett framgångsrecept. Folkpartiet bugade och tog till sig. Partiet trodde att det handlade om jämställdhet när det som bjöds i själva verket var kollektivism, överhetsstyrning och en förvandling av den enskilde till ett verktyg för uppnåendet av ett rätlinjigt samhälleligt ideal där jämställdhet är att alla gör lika och väljer lika och utfallet blir lika.

Det som öppnade den stora dammluckan var pappamånaden 1993. Därefter har vi haft ständiga propåer om mer lagstyrning och uppfostran på olika områden och senast ville en arbetsgrupp införa kvotering av rätten till tjänstledighet för småbarnsföräldrar. Och motiv som att lagstiftningen skapar bättre normer hos folk. Alltså att staten ska skapa den nya människan.

Det finns ingen som helst acceptans hos våra presumtiva väljare för en sådan politik. Inte heller bland partiets gräsrötter. Ändå drivs den i full enighet av partiets ledande.

Denna politik är ju vad Waldemar Svensson kallade allstatligheten. Det han såg som bojor som hindrar människor från att utvecklas och därmed hela samhället att utvecklas. Grundat på en förvissning om att människor har en förmåga att förbättra världen för sig själv och andra. Det gäller bara att lyfta bort hindren.

Många förknippar kyrklighet med tvång och förbud. Förståeligt. Men i det frisinne som varit en så viktig del av vårt parti finns en tro på frihet och personlig utveckling. Har vi mist en viktig kraft och kanske även en styråra när frisinnet blivit svagare?

Och den andra sidan av frisinnet, den aldrig sviktande internationella solidariteten, behövs nu mer någonsin. Det internationella biståndet ifrågasätts. Flyktingpolitiken behöver diskuteras och kan förändras men utgångspunkten i dagsdebatten är på vår egen situation och de flyende människorna tänks bort. Här kan frisinnet ge eldunderstöd åt ett liberalt parti.

Liksom en gång de frisinnade gick vilse med överhetsattityd och regleringsiver och drev förbudslinje och regleringar och den liberala falangen vägrade inrätta sig i ledet så skulle nu ur frisinnet kunna komma den kraft som skapar en förnyelse som i själva verket är en trohet till de ursprungliga liberala tankarna. Det behövs en sådan oppositionsrörelse även i ett parti där debatt och kritik är själva livsluften.

Jag önskar att Liberalerna tar lärdom av frisinnet med sin folkliga förankring och ideologiska tänkande. Vi behöver ett parti som driver liberalism utan att dras med i vänstervåg eller feminismvåg eller nästa våg vilken den nu blir. Ett parti som är i takt med tidens frågeställningar men i grunden driver sin ideologi. Jag ser framför mig bilden som gav talesättet: ”Hundarna skäller men karavanen drar vidare.”