10. dec, 2020

Westerbergeffekten och sen då?

WESTERBERGEFFEKTEN: SOCIALLIBERALA REFLEKTIONER
av Bengt Westerberg Fri Tanke, 2020

RECENSION Ragnar Arvidsson, Helsingborg, har läst tidigare FP-ledaren Bengt Westerbergs bok ”Westerbergeffekten” (Fri Tanke, 2020).

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 50

När Bengt Westerberg skriver sina memoarer får begreppet ”Westerbergeffekten” bli titel. Men vilken var denna Westerbergeffekt. Var det 14,2 procent i valet 1985, som det oftast förknippas med, eller var det utvecklingen därefter?

Bengt Westerberg har haft stor betydelse för Folkpartiet och för Sverige. Inte bara i valet 1985. De områden där han gjort störst avtryck, och som också skildras i boken, är skattereformerna på 80-talet, flyktingpolitiken, LSS med assistansreformen och pappamånaden.

SKATTEREFORMERNA PÅ 80-TALET var det som vände Sveriges ekonomiska utförslöpa. Westerberg var involverad i ”Den underbara natten” 1981 som statssekreterare och som partiledare i den senare ”århundradet skattereform”. Trots att reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket i stöd. Westerberg kritiserar socialdemokraterna för att de i efterhand korrigerade och därmed tog tillbaka en del av de eftergifter de hade fått göra. Men kritiken mot Moderaterna är mycket lågmäld. Det var ju de som 1981 hade spräckt regeringen och de som gått till attack trots att reformerna borde vara i linje med vad också de önskade. Så var det då när det hände också. Partiet stod inte upp i stormen och tog debatten, men man kan ju tycka att åtminstone nu när det är allmänt accepterat, även bland moderater, att reformerna var rätt då borde man klarlägga moderaternas roll. Westerberg låter tillfället att rikta kritiken åt det hållet gå förbi.

Westerberg var då som nu engagerad för flyktingar. Hans uppbrott från soffan när Ny Demokratis Ian Wachtmeister satte sig där är ikoniskt. Flyktingfrågan i politiken då är ganska lik situationen nu fast nu är antalet flyktingar mycket större och problemen och debatten likaså. Westerberg såg behovet av bättre integration och nödvändigheten av svenskstudier. Visst kunde det uppstå kriminalitet med arbetslöshet och rotlöshet men det löser man med ett förstärkt samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna.

WESTERBERG SER DET mysiga med invandrarnas butiker och restauranger och noterar alla invandrare som arbetar i välfärden och konstaterar att det är uppenbart att för en fungerande välfärdsstat är invandringen av avgörande betydelse.

Westerberg har lättare att se de positiva effekterna med flyktinginvandring än de problem det för med sig. Eller utmaningarna som Westerberg uttrycker det. Westerberg undrar varför så lite har hänt på alla år för att förbättra integrationen. Men när det gäller den övergripande frågan om flyktingpolitik har tiden också gått utan att vi skapat någon hållbar och samtidigt solidarisk flyktingpolitik. Där såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu när han skriver sina memoarer ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.

”DET GLÖMDA SVERIGE”. Det är sedan gammalt Folkpartiets signum för sitt sociala program. Alltså inte de med stora röststarka organisationer. I vår tid handlar det om LSS med assistansreformen. Den bär Westerbergs märke. Westerberg beskriver hur han sedan FPU-åren drivits av en önskan om att förbättra livet för de handikappade. Han valde också avsiktligt socialministerposten.

Denna reform har gjort livet lättare för många men är nu mycket kostsam. Den beräknades när den planerades 1991 kosta 2,5 miljarder vilket uppräknat med löneutvecklingen skulle innebära 4,5 miljarder 2015. Istället har kostnaden under perioden 2005 till 2015 utvecklats från 14 till 30 miljarder.

Westerberg finner kostnaden rimlig. I samhället i övrigt pågår det en diskussion om kostnaden, och då om all ifrån nivån på omsorgen till bättre kontroll. Men också om misstänkt fusk och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen. Inget av detta ser Westerberg som något problem.

Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.

WESTERBERG HADE STOR betydelse för beslutet att Folkpartiet skulle förorda pappamånad. Westerbergs omsvängning är märklig. Han som var en så genomtänkt frihetsideolog. Han som i beskrivningen i dessa memoarer om hur han blev liberal poängterar hur viktigt frihets- och individperspektivet var. För honom var frihet inte en dekoration, något trevligt att plocka fram, utan grunden för ett liberalt samhälle. Frihet och därmed ansvar lyfter individen och samhället. Han höll lysande tal på detta tema och mottog stående ovationer från partimedlemmarna. Så kom omsvängningen. Hans skildring av bakgrunden är talande. Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedde sig som de borde. Då måste åtgärder till. Det är en helt ingenjörsmässig syn på saken. Här finns avvikelser från idealet. Då får vi se till att skruva det rätt. Social ingenjörskonst om man så vill. Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges. Inget om någon idéernas dragkamp mellan den statliga överheten och individen. Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjlighet till lika utfall. Nej bara att här är ett problem. Då fixar vi till det.

Här är Westerbergs stora gåta. På sitt sätt får man förklaringen i boken. Den liberala ideologin nämns inte. Den är bortkopplad.

I DET BUDSKAP till nutiden som Westerberg ger oss dominerar hans avståndstagande mot Sverigedemokraterna. Han anser att de är värre än Ny Demokrati på sin tid. Han framför goda skäl för detta. Han vill ha ett självständigt Liberalerna som tar striden mot alla partier men som också kan samarbeta under rätt förutsättningar. Och han vill ha en sammanslagning med Centerpartiet.

Hur agerar man mot ett 20 procentsparti som funnits tio år i riksdagen, hur självständiga kan man vara när väljarna vill veta vilken regering vi kan få, och hur ska vi betrakta Centerpartiet med dess näraliggande historia av neutralitetsvurm och kärnkraftsmotstånd och en lättsinnig invandringspolitik som gav oss gymnasielagen? Det är avgörande frågor. Westerberg kastar upp bollen. För oss att fånga.

Ragnar Arvidsson

 Replik: Bengt Westerberg:

Tidskriften NU Det liberala nyhetsmagasinet 2020: 51

Arvidsson förenklar kritiken

RAGNAR ARVIDSSON (RA) har i NU nr 50 recenserat min bok ”Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner”. Hans värdeomdömen ska jag naturligtvis avstå från att ha synpunkter på, men några av de påståenden i sak som han gör tarvar en kommentar.

RA skriver: ”Trots att (skatte) reformerna var helt rätt så kostade de Folkpartiet mycket stöd.”

Det stämmer knappast. Efter den underbara natten 1981 låg partiets stöd i Sifo kvar på oförändrad nivå i långt över ett år, efter uppgörelsen om århundradets skattereform 1990 ökade stödet och låg fram till slutet av året på omkring 13 procent. Nedgången började i samband med samarbetet med Moderaterna kring ”Ny start för Sverige” (för vilket jag i hög grad var ansvarig). (Jag skriver om detta i min bok på s 398-400.)

RA skriver: ”Partiet stod inte upp i stormen (om skatterna) och tog debatten.” I samband med skattereformen 1990 tog jag i hög grad debatten. Jag har kvar mängder av tidningsartiklar från den tiden som visar det. (Hur det var 1981 har jag ingen tydlig minnesbild av.)

RA SKRIVER: ”WESTERBERG låter tillfället att rikta kritik (mot Moderaterna för att de inte ställde upp på skattereformerna) gå förbi.” Moderaterna ville i motsats till Folkpartiet framförallt sänka det totala skatteuttaget och skära ner på välfärden. Jag går ingalunda ”förbi” denna åsiktsskillnad. Tvärtom försvarar jag utförligt välfärdspolitiken och de relativt höga skatter som är dess förutsättning (t ex s 118-121, 199-202, 212).

RA skriver: ”(När det gäller flyktingpolitiken) såg han inte nödvändigheten av någon förändring och inte heller nu … ser han någon anledning till att vi måste förändra denna politik.”

När man läser detta ska man ha klart för sig att RA tillhör dem som vill avskaffa asylrätten som är inskriven i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det vill inte jag. Men jag skriver: ”… det finns många fler människor i världen som enligt svensk lag, och även enligt Genèvekonventionen, har rätt till skydd än vad vi mäktar att ta emot och ge ett rimligt liv i Sverige. Vi kan alltså känna oss tvingade att säga nej även till konventionsflyktingar. Frågan är dock om man inte får acceptera att det då och då inträffar extrema händelser som kräver särskilda beslut (som 1993 och 2015), hellre än att tro att vi kan utforma en politik som är anpassad till alla upptänkliga situationer.”

RA SKRIVER: ”WESTERBERG finner kostnaden (för personlig assistans) rimlig. … Kostnadsutvecklingen är ett hot mot reformen. Vill man försvara LSS måste den diskussionen tas.”

Jag håller helt med om att diskussionen måste tas, men RA:s konstaterande kan ge intrycket att jag skulle vara av någon annan uppfattning. I själva verket för jag i boken ett omfattande resonemang om kostnaderna för assistansen (s 178-185).

Jag har också i en särskild rapport redovisat en mer detaljerad analys av kostnadsutvecklingen och alternativkostnaderna (”Personlig assistans – en kritisk granskning av regeringens direktiv till LSS-utredningen”). Slutsatsen är den som jag redovisar i boken (s 184):

Att kostnaderna skulle ligga på en orimligt hög nivå eller att utvecklingen skulle vara ohållbar kan man bara hävda om man anser att det är fel att insatserna för personer med omfattande funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

RA SKRIVER: ”INGET av detta (misstänkt fusk med assistansen och brukarimport genom arbetskraftsinvandringen) ser Westerberg som något problem.”

Men tvärtom framhåller jag att fusk och kriminalitet i samband med assistansen har fått betydande uppmärksamhet och att det självfallet måste bekämpas. Men jag konstaterar samtidigt att det inte är av sådan omfattning att det utgör någon grund för att ifrågasätta hela reformen.

Från regeringshåll har det ibland hävdats att fusket skulle motsvara så mycket som tio procent av kostnaderna för assistansersättningen. Jag uppskattar att det snarare handlar om en halv procent, men även det är mycket pengar och motiverar förstärkta kontrollåtgärder (underlag för min uppskattning om omfattningen finns i den ovannämnda rapporten) (s 186).

RA SKRIVER APROPÅ den första pappamånaden: ”Det fanns utredningar och det fanns statistik och tidsstudier och prognoser. Dessa visade att folk inte betedda sig som de borde. Då måste åtgärder till … Ingenstans får man en förklaring till hur partiets grundbult – frihetsidén – så lätt kunde överges … Inget om någon tvekan när man skiftar fokus från principen om lika möjligheter till lika utfall. … Här är Westerbergs stora gåta.”

Det är riktigt att det fanns utredningar och statistik som underlag för förslaget om pappamånad. Jag har svårt att se att det är särskilt gåtfullt att man som politiker tar intryck av fakta som redovisas (ibland i form av statistik).

Sålunda kunde Ingemar Mundebo i en utredning om löneskillnader mellan kvinnor och män visa att det förekom lönediskriminering av kvinnor – en orättvisa i utfall – som han menade berodde bland annat på att män och kvinnor inte hade samma ansvar för hem och barn – alltså en orättvisa i möjligheter. Hans slutsats var att större rättvisa i utfall krävde en större rättvisa i möjligheter, dvs en mer rättvis arbetsfördelning i hemmen.

Mot den bakgrunden föreslog han två pappa- (och två mamma-) månader. Det blev en, till att börja med. Det handlade i detta fall inte att ”skifta fokus från lika möjligheter till lika utfall” utan om att skapa ett (mer) lika utfall just genom att skapa (mer) lika möjligheter (en utförlig diskussion om hela frågan finns på s 225-226 och 242-252).

RA PÅSTÅR VIDARE att den liberala ideologin inte nämns i försvaret för pappamånaden, men jag citerar bl a Eva Moberg som var tidigt ute med kravet att män och kvinnor skulle dela ansvaret för hem och barn. Vilken är den ideologiska grunden för det, frågar hon sig och svarar (s 239):

Det är mycket möjligt att det finns flera, men själv har jag inte kunnat finna mer än en: det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling.

Jag instämmer.

BENGT WESTERBERG

Tidigare partiledare Folkpartiet 1983-1995