10. aug, 2018

Ett folk, ett parti -Socialdemokratins historia

Sveriges moderna historia är inte bara lyckliga fornstora dar utan har också många dystra inslag. Sverigedemokraterna har nu gjort en film om rasism, flyktingfientlighet och förakt för avvikande människor under denna tid.

Filmen har ett märkligt budskap. Att Socialdemokraterna är skuld till allt det dystra och skamliga som skett. I Sverige men inte bara här. Därför är filmen inte en film om Sveriges historia utan om Socialdemokratins. Och för att få ihop det utnämns Aftonbladet, då en högertidning, till språkrör för Socialdemokraterna.

Som liberal vore det behagligt att glädjas över kritik mot Socialdemokraterna men det vore att svika de demokratiska idealen. Ingen ska vara passiv mot förljugen propaganda.

Filmens titel ”Ett folk, ett parti” anspela på nazismens slagord ”Ein Volk, ein Reich ein Führer”. Det är naturligtvis avsiktligt. Utan att behöva säga det direkt skall det leda tankarna in på socialdemokratin som en parallell till nazismen. 

Filmen börjar med att ta upp de inslag av revolutionärt och våldsinriktat tänkande som fanns i partiets begynnelse, utan att alls nämna att det sedan skedde en partisplittring där dessa grupper lämnade partiet och gick sin egen väg i ett parti som numera är Vänsterpartiet.

Därefter beskrives det rashygieniska tänkandet som var mycket starkt under 1900-talet första del. Det ledde till inrättandet av det Rasbiologiska institutet och även till tvångssterilisering. Men även om den politiken drevs kraftfullt och hade kontakter med Tyskland är det hisnande att dra slutsatsen att den tidens socialdemokrater är medansvariga för förintelsen.

Visst kan man ifrågasätta eftergifterna till Tyskland under kriget med upplåtelse av vårt järnvägsnät för deras transporter. Man kan diskutera om eftergifterna behövde vara så stora och pågå så länge. Man kan ifrågasätta censuren. Var man inte alltför villig att gå Tyskland till mötes? Vi hyllar numera gärna de som trotsade censuren. Men i filmen sätts eftergifterna inte in i ett sammanhang där Sverige var hotat och det ena landet efter det andra föll för Tysklands krigsmakt. I stället framställs det som att socialdemokraterna sjungande Internationalen ställer upp för att hjälpa Tyskland. Och ingenstans nämns att Sverige vid denna tid hade samlingsregering.

Judiska flyktingar. Visst var det skamligt att Sverige under 30-talet och ända tills krigslyckan vände för Tyskland vägrade judiska flyktingar att komma till Sverige. Hoppas bara att Sverige hade agerat annorlunda om det hänt nu.

Filmen är en nyttig påminnelse. Just en påminnelse är det eftersom historien är känd. Att detta skulle vara okänt och ha dolts för svenska folket som här påstås är ytterligare en förvanskning. Allt väsentligt har funnits tillgängligt. Fast påståendet om mörkläggning är nog så viktigt. SD lever högt på myten om en konspiration där etablissemanget döljer sanningen.  

Filmen är också en varning. Om ett sådant tänkande fanns i stora delar av vårt folk för så kort tid sedan, kan då detta komma tillbaka. Om inte precis i samma förpackning men lika destruktivt. När SD, riksdagens tredje största parti, skiljer på svenska medborgare och de tillhöriga den svenska nationen och partiet sänder en delegation till Syrien med partiets utrikespolitiske talesman och uppsöker regeringsföreträdare och sätter sig under president al-Assads porträtt, då fyller filmen en funktion – som en varning till vår generation.

Sd utropar sig gärna som det enda oppositionspartiet och talar föraktfullt om övriga partier som sjuklövern. Ja SD är unikt. Oavsett vilken kritik jag har mot övriga partier så är där ingen som skulle sänka sig till att så förvrida historien.