27. sep, 2017

Duktiga flickor - Men vi andra då?

Birgitta Ohlsson har nu kommit ut med ”Duktiga flickors revansch”.  

Boken är ett lysande angrepp på den nertryckande kulturen. Ingen får vara duktigare än någon annan. Ingen skall kunna läsa om inte alla kan det. Tydligt kommer detta fram i skildringen av när BO fick premium i gymnasiet. Inte som i min 60-talsskola av rektor inför en fullsatt aula och dessutom med några berömmande ord. Nej, premien smusslades fram så att ingen annan skulle få veta om det.  

BO vill att flickor skall få utvecklas och bli duktiga och vara stolta över sin duktighet. Det är väl utmärkt? Men i denna värld av duktiga och sådana som skulle kunna bli duktiga finns bara flickor. Det är som om det bara vore de som bromsas och hindras att uppnå sin fulla kapacitet. Flickors motstånd är vänstern, de konservativa och popkulturen. Alltså det omgivande samhället. Pojkars motstånd är deras antipluggkultur. Alltså de själva och då kan de ju också skylla sig själva. Och hon ser definitivt inte att vår debattkultur där manligt, grabbigt o gubbigt används som nedsättande uttryck påverkar. 

BO skriver att boken inte handlar om män o pojkar. Jo de finns där, men då som skolgårdsmobbare, mansgrisar, manliga småpåvar som inte tål ambitiösa kvinnor, skitstövlar och deras mentalitet är grabbig och grabbflabbig. Kort sagt, män och pojkar är problem.

Om hon nu vill skriva en bok om flickor så gör det. Så kan någon annan skriva om hur pojkar skall utvecklas. Det kan ju vara någon som hon så nedlåtande betecknar ”Högerkonservativa män som tycker synd om pojkar”. Och så fortsätter hon sin anti-mansretorik och man kan undra vilken värld hon lever i. BO ser hela landet som ett rullande manståg. Med härskartekniker mot kvinnor. Manliga klanledare som riggar spelet. Männen som bekvämt curlats fram av patriarkatet. Män som verkar i ett manligt klansamhälle. Grötmyndiga dumdryga personer av manligt kön. Och den som skrivit en bok för att pusha pojkar och beskrivit kvinnor på motsvarande sätt hade gjort sig omöjlig.  

Hur kan en liberal som skriver att alla skall bli sedda som individer sedan klassa gruppen kvinnor och gruppen män som två kollektiv så olika? Hur kan den som talar så mycket om frihet vilja styra familjerna ännu mer? Hur kan en liberal använda ett så klassiskt socialistiskt uttryck som ”Det privata är politiskt”? Jag kan inte se annat än att hos BO har feminismen överflyglat liberalismen.  

Det är klart att boken läses mot bakgrund av den pågående partiledarstriden. Då måste man undra hur den som ser möjlighet och förmåga i ena halvan och problem och brister i den andra skulle kunna leda hela partiet.