Om utrensningen av m-ordet

Facebook Språkpolisernas Högkvarter 

Jag och språkvetenskapen har alltid varit överens om att ordet ”man” sammansatt i t.ex ”rådman”, ”talesman”, ”gärningsman” inte är en könsbestämning och har inget att göra med de otäcka varelserna, alltså de som är icke-kvinnor.

Nu pågår ett snabbt borttagande av detta ord. Ibland ersätts det med att riksdagsman blir riksdagsledamot. Det går ju lika bra. Men alltför ofta med det konstlade ordet ”person”. ”Talesperson” börjar jag vänja mig vid, men sedan har vi fått sådant som ”ombudsperson” eller ”tjänsteperson”.

 Ännu värre är det när man det gäller en kvinna och man då skapar titeln ”riksdagskvinna” eller ”taleskvinna”. Jag trodde att man hade avskaffat kvinnliga titlar av typ lärarinna. Om en kvinna är kamrer så är hon väl kamrer och inte kvinnlig kamrer.  

Och så har vi pronomenet ”man” om obestämd person. T.ex ”man kan göra så här..” Inte heller det har med kön att göra. ”I kvinnogrupper anser man…”. Några försöker byta ut ”man” mot ”en”. Det kan gå när det bara gäller en person.

Då undrar jag vad man skall göra med ordet ”människa”. Skall det ändras till ”personniska” eller något ännu värre?  

Visst ändras språket över tid och det är bara att acceptera, men här ser jag en medveten politisk, feministiskt styrd, process där vissa media och vissa aktivister pressar fram en förändring av språket. En förändring som utarmar och krånglar till språket och allt byggt på en okunnighet och en tro att ordet ”man” är en besvärjelse som frammanar det onda.

Hamnstrejk

Duktiga flickor - Men vi andra då?

Insänd Frisinnad Tidskrift. Ej publicerad

Birgitta Ohlsson har nu kommit ut med ”Duktiga flickors revansch”.

Boken är ett lysande angrepp på den nertryckande kulturen. Ingen får vara duktigare än någon annan. Ingen skall kunna läsa om inte alla kan det. Tydligt kommer detta fram i skildringen av när BO fick premium i gymnasiet. Inte som i min 60-talsskola av rektor inför en fullsatt aula och dessutom med några berömmande ord. Nej, premien smusslades fram så att ingen annan skulle få veta om det.

BO vill att flickor skall få utvecklas och bli duktiga och vara stolta över sin duktighet. Det är väl utmärkt? Men i denna värld av duktiga och sådana som skulle kunna bli duktiga finns bara flickor. Det är som om det bara vore de som bromsas och hindras att uppnå sin fulla kapacitet. Flickors motstånd är vänstern, de konservativa och popkulturen. Alltså det omgivande samhället. Pojkars motstånd är deras antipluggkultur. Alltså de själva och då kan de ju också skylla sig själva. Och hon ser definitivt inte att vår debattkultur där manligt, grabbigt o gubbigt används som nedsättande uttryck påverkar.

BO skriver att boken inte handlar om män o pojkar. Jo de finns där, men då som skolgårdsmobbare, mansgrisar, manliga småpåvar som inte tål ambitiösa kvinnor, skitstövlar och deras mentalitet är grabbig och grabbflabbig. Kort sagt, män och pojkar är problem.

Om hon nu vill skriva en bok om flickor så gör det. Så kan någon annan skriva om hur pojkar skall utvecklas. Det kan ju vara någon som hon så nedlåtande betecknar ”Högerkonservativa män som tycker synd om pojkar”. Och så fortsätter hon sin anti-mansretorik och man kan undra vilken värld hon lever i. BO ser hela landet som ett rullande manståg. Med härskartekniker mot kvinnor. Manliga klanledare som riggar spelet. Männen som bekvämt curlats fram av patriarkatet. Män som verkar i ett manligt klansamhälle. Grötmyndiga dumdryga personer av manligt kön. Och den som skrivit en bok för att pusha pojkar och beskrivit kvinnor på motsvarande sätt hade gjort sig omöjlig.

Hur kan en liberal som skriver att alla skall bli sedda som individer sedan klassa gruppen kvinnor och gruppen män som två kollektiv så olika? Hur kan den som talar så mycket om frihet vilja styra familjerna ännu mer? Hur kan en liberal använda ett så klassiskt socialistiskt uttryck som ”Det privata är politiskt”? Jag kan inte se annat än att hos BO har feminismen överflyglat liberalismen.

Det är klart att boken läses mot bakgrund av den pågående partiledarstriden. Då måste man undra hur den som ser möjlighet och förmåga i ena halvan och problem och brister i den andra skulle kunna leda hela partiet.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Senaste kommentaren