Sverige är bättre än Grekland – men inte så mycket.

Newsmill 2012-11

Vi kan nu förfasa oss över grekerna som inte har vett att sköta sin ekonomi. Annat är det med oss svenskar som förstår att spara och arbeta och gneta. Visst, det ligger väl något i det, men är egentligen skillnaden så stor?

Sverige hade en fantastisk utveckling efter världskriget. Inte så konstigt då vi stod där med en oskadd produktionsapparat och kunde exportera till en omvärld som behövde allt. Folk kände att lönen räckte till allt mer och vi fick ATP och ett gigantiskt skattesubventionerat bostadsbyggande.

1970 låg vi i ekonomisk världstopp som nummer fyra i OECD. Då kom verkligheten ifatt oss. Andra länder började konkurrera med oss istället för att bara hovsamt be att få köpa och vi drabbades av en vänstervåg som gjorde företagande och lärande till suspekta företeelser. En vänstervåg driven av ungdomar som växt upp i en anda av att allt var möjligt.

Vad gjorde då Sverige när guldregnet började avta. Jo blundade och körde vidare i ännu högre takt. En färd som drog oss ner på plats 14 i OECD´s ranking innan vi sedan klättrade upp några positioner.

70-talet präglades av stora lönehöjningar som sedan påplussades med ökningar av arbetsgivaravgifter. Sammantaget ökade arbetskraftskostnaden med 58% på tre år. Här ligger Grekland i lä. Marginalskatterna fortsatte uppåt och vi fick en långtgående arbetsrättslagstiftning som måste ha gjort många tveksamma till att driva företag. Parallellt fördes en debatt om näringslivets ”övervinster”. Lösningen på dessa och många andra problem var löntagarfonder. Ett förslag som inte bara skulle rubba grunderna för vårt ekonomiska system utan även för vårt rättssystem. Staten skulle expropriera privat egendom för att överlämna denna till fackliga organisationer. Förutom alla demokratiska och moraliska aspekter så var detta naturligtvis ett effektivt sätt att jaga bort investerare och entreprenörer. Centerpartiet drogs sedan sitt strå till stacken av ekonomiska problem genom att hota/lova att avskaffa kärnkraften. En gigantiskt kapitalförstöring som också skulle skapa osäkerhet hos industrin om tillgången till energi.

Pensionsåldern sänktes och delpension infördes. Delpension innebar en helt ny dimension av välfärdssamhället. Dittills hade man kunnat få pengar som kompensation för att man inte kunde arbeta t.ex pga sjukdom, nu fick man pengar bara för att man ville vara ledig. Samma är förhållandet med friår som vi fick senare.

Så fick vi en borglig regering 1976. Regeringen var uppfylld av målet att visa att de var minst lika duktiga som socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik. De skulle visa att socialdemokraternas vädjan på sina valaffischerna var fel. ”Rösta inte bort tryggheten”. Oljekrisen och de strukturproblem som följde på den skulle botas med överbryggnadspoltik och stöd till krisande industrier. Borgliga riks- och kommunpolitiker skröt gärna med alla nya reformer man genomfört och att man minsann ökat utgifterna trots den kris man var inne i. De offentliga kostnaderna steg från 50 till 65 av BNP under de borgliga åren och medicinen blev devalveringar. Inklusive den devalvering socialdemokraterna genomförde när de vunnit valet 1982 devalverade Sverige med 45% under denna tid.

Så småningom började det komma en insikt om att man inte kunde fortsätta som tidigare och under den andra borgliga mandatperioden började man att åtgärda problemen. Regeringen lade fram en proposition om slopande av varvsstödet. Socialdemokraterna gick kraftigt emot. Beklagligtvis gav två folkpartistiska riksdagsmän efter och svek regeringen så förslaget föll.

De övergripande ekonomiska problemen var höga marginalskatter och underskottsavdrag för räntor för fram för allt villor uppgick till gigantiska belopp. Dess problem hängde ihop. Med hög marginalskatt, 80% var ej ovanligt, hög inflation som urgröpte lånebeloppet och full avdragsrätt för räntor var det extremt lönsamt att ha villa. Det var absolut nödvändig att åtgärda dessa problem.

Regeringen förhandlade med socialdemokraterna och fick 1981 fram ett förslag om marginalskattesänkningar och begränsning av ränteavdragen. Just det som Sverige behövde. Då vägrade moderaterna att acceptera förslaget och spräckte regeringen. Det parti som mesta av alla talat om behovet av skattesänkningar och om att komma ifrån bidragssamhället. Ställd inför möjligheten att verkligen åstadkomma något visade moderaterna att viktigast för dem var att gynna villaägarna. Svensk ekonomi betydde intet.

Den centerparti-folkpartiregering som följde genomförde åtgärder för en åtstramning av ekonomin men mötte hela tiden motstånd. 1980 var det storstrejk med en miljon i strejk och sedan utlystes en politisk strejk när regeringen avskaffade stödet till Teko-industrin. En strejk som socialdemokraterna stödde. När regeringen förelog en karensdag organiserade fackförbunden en brevkampanj med 3,3 miljoner brev till riksdagsledamöterna. Facken hotade också med storstrejk.

I valrörelsen 1982 hade socialdemokraterna slogan ” Mera svängrum och mindre svångrem”. Valresultatet blev att folkpartiet och centerpartiet som inlett ett arbete för ekonomisk återhämtning gick kraftigt tillbaka. Socialdemokraterna som lovat svängrum och moderaterna som ville ge mer till villaägarna gick fram och vi fick en socialdemokratisk regering som startade med stordevalvering och därefter slog in på den s.k. 3.e vägens politik.

I valrörelsen 1988 lade folkpartiet fram ett förslag om en fortsättning på skattereformen från 1981. Förslaget innebar att i vissa lägen kunde en lågavlönad få höjd skatt. Därmed startade artilleriet. Hela diskussionen handlade om dessa fall. Vi fick ingen diskussion om behovet av en skattereform. Vi fick istället höra från socialdemokraterna att nu stod allt väl till och nu skulle det bli en sjätte semestervecka, mer föräldraledighet och höjt barnbidrag. Folkpartiet som legat bra till i opinionen klarade ej debatten och gick tillbaka i valet. Vi fick ett nytt parti, Miljöpartiet, som ansåg att ju mindre man arbetar ju bättre är det. Socialdemokraterna fortsatte att regera.

Socialdemokraterna visste att allt inte var så bra som de hade framställt det i valet. Ekonomin behövde reformeras. Redan 1989 överenskoms med folkpartiet om det som kom att kallas ”århundradets skattereform”. Den innebar minskade subventioner till bostäder, begränsning av ränteavdrag, upprensning av åtskilliga subventioner och sänkta marginalskatter. Nu var de hårda orden mot folkpartiet i valrörelsen glömda och socialdemokraterna visade det som var deras styrka. När partiledningen väl inser att något måste göras, då har de också kraft att göra det. Centerpartiet var skrämt av det moderata stormangreppet från skatteuppgörelsen 1981 och ställde inte upp.

Man kan ju fundera över hur det blivit om denna reform kommit några år tidigare. Hur stor del av den bostadsbubbla och de ekonomiska problem vi fick i början av 90-talet hade vi sluppit?

Under mandatperioden började socialdemokraterna en reformpolitik men denna låg så långt ifrån vad väljarna förväntade sig av partiet att socialdemokraterna förlorade valet. Folkpartiet som drivit på för ekonomiska reformer gick ytterligare tillbaka. Bra gick det däremot för ett parti med drag under galoscherna och som kunde stapla ölbackar.

Vi fick en borglig regering med ett starkt förändringsmandat. Regeringen gjorde besparingar medan socialdemokraterna sa nej och ville dessutom genomföra ett massivt stödprogram för investeringar. Även om regeringen genomförde åtgärder för sanering av ekonomin så gjordes inte de genomgripande förändringar som skulle behövts. Man vågade inte i grunden utmana socialdemokratin. Dessutom ville varje parti få avtryck och genomföra sina hjärtefrågor. Och hjärtefrågor handlar om utgiftsökningar. Så folkpartiet fick en stor handikappreform, centerpartiet matsubventioner och moderaterna ökade försvarsutgifter. När valutaoron visade sig avfärdades de tydliga tecknen på obalans med att det var spekulationer från okunniga tidningsskribenter.

Sedan kom valutakrisen och kronans fall. Att man försökte håll fast kronans värde visar att man inte var klar över ekonomins verkliga tillstånd.

Inför valrörelsen 1994 begärde socialdemokraterna ett ”öppet mandat” för att åtgärda ekonomin. Detta är det geniala dubbelgreppet. Man säger nej till konkreta förslag och får därmed gillande från dem som annars skulle drabbas av nerdragningar Samtidigt ger man intryck av kraftfullhet och ansvarstagande. Vinner man sedan valet kan man alltid hänvisa till det öppna mandatet när man får kritik för nerdragningar.

Socialdemokraterna deklarerade också att om de måste dra ner så skulle de dra ner på transfereringarna och istället värna verksamheterna.

Socialdemokraterna vann valet och fortsatte saneringspolitiken. Ibland mer drastiskt än de förslag de tidigare sagt nej till. Saneringen var nödvändig och socialdemokraterna uträttade mycket positivt men mycket utlämnades och en del gick åt fel håll. Matmomsen sänktes. Det kan väl ses som en betalning för samarbetet med centerpartiet, men det var ett direkt brott mot socialdemokraternas löfte om att hellre dra ner på transfereringar än på verksamheter och många verksamheter blev hårt nerskurna. De två kärnkraftreaktorerna i Barsebäck lades ner. Till höga kostnader importerade vi istället energi. Maxtaxa infördes i barnomsorgen. En rimlig åtgärd men inte den mest angelägna just då. Senare infördes friår. Därmed sanktionerades idén att det inte är viktigt att arbeta. Här var det miljöpartiet som fick sin betalning.

Socialdemokraterna gick kraftigt tillbaka i valet 1998 Ett tecken på att den politik partiet förde inte var vad deras väljare trodde att de hade röstat på. Överströmning skedde till vänsterpartiet som ansågs svara upp mot dessa väljares förväntningar från valrörelsen 1994.

Viktiga förändringar genomfördes. Nya budgetregler och överskottsmål och en självständig Riksbank infördes men inget gjordes åt de avgörande strukturfelen. Arbetslösheten hade nått nivåer som annars varit okända för Sverige. Visst vidtogs åtgärder av typ Kunskapslyftet men inget som förändrade strukturen på arbetsmarknaden. Skolan fortsatte sin marsch utför. Förtidspensioneringarna ökade drastiskt. En tillfällig värnskatt infördes som fortfarande är kvar.

Nu anses Sverige bäst i klassen i ekonomi. Men så har vi också haft 40 år på oss sedan problemen började. Mycket positivt har hänt. Den saneringspolitik som inleddes under regeringen Bildt fortsatte under Carlsson/Persson och vi fick EU-medlemskap och nytt pensionssystem. Avregleringar skedde och privata företag och konkurrens kom in där vi tidigare haft offentliga monopol. Den nuvarande regeringen har vidtagit åtgärder mot den massiva förtidspensioneringen, arbetslöshetsperioder utan slut och viktigast av allt åtgärder för att vända utvecklingen i skolan.

Men andra områden åtgärdas inte alls. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet. Ett skäl till det är bristerna i skolan, framför allt i gymnasiets yrkesförberedande del. Dessa brister åtgärdar regeringen med kraft. Det andra skälet är arbetsmarknadens sätt att fungera och fram för allt de höga ingångslönerna. Det är ju parterna på arbetsmarknaden som sätter löner, men regeringen skulle kunna trycka på. Nu talas det om ”jobbpakt”, dvs förhandlingar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter för att få fler i jobb. Det vore ett utmärkt tillfälle för regeringen att agera. Ingenting göres åt att vissa grupper kan få stora lönelyft bara för att de kan skada sina företag och Sverige mycket om de strejkar. Detta medan stora grupper kvalificerad och högutbildade inom andra sektorer får stå tillbaka eftersom de inte har förmågan, eller viljan, att lamslå landet. Inte ens företag som tecknat kollektivavtal kan vara säkra på att slippa strejker. Beklagligt är att moderaterna har helt gjort walk-over i arbetsmarknadsfrågor och tycker att det är bra som det är.

Det finns områden där alliansen motverkar en sund ekonomi. Ett sådant är avskaffandet av fastighetsskatten. En helt ologisk åtgärd som gör att kapitalbeskattningen haltar. Skatt på ränta på kapital man har på banken men ej skatt på kapital man har i fastighet. Mycket märkligt är spridandet av diverse subventioner som frön för vinden. Rot,  rut, restaurangbesök, bidrag till dem som ger gåvor till av staten godkända ändamål och nu också läxhjälp. Detta är genuin socialdemokratisk politik där staten ger pengar till sådant som undersåtarna bör ägna sig åt. Det är inte bara det att detta kostar pengar, det destruktiva är att detta slår sönder skattesystemet och underminerar skattemoralen. Skattereglerna uppfattas som slumpmässiga och därför något som det är legitimt att bryta mot. Subventionerna snedvrider synen på staten och vad politik handlar om. De sätter bilden av staten som de goda gåvornas givare och den politiska debatten vrids då ifrån att handla om hur vi löser gemensamma problem till hur jag och mina gelikar skall få mer av den manna som regnar. Vi diskuterar priset på korv istället för hur Sverige skall utvecklas.

Vi har haft 40 år på oss att anpassa oss efter verkligheten. Det har varit en svår process. Inte konstigt att grekerna protesterar när de förväntas svänga helt om utan betänketid.  Svårast och viktigast har varit det mentala omtänkandet. Insikten om att staten inte är en god fe som ger oss presenter, insikten om att rättvisa inte bara handlar om att ta mer från de som har inkomster, insikten om att företag och företagare inte är landets fiender. Fast vid tanke på förslag om subventionerade cykelreparationer och den borgliga regeringens bidragspolitik och den diskussion som förs inom socialdemokratin om att förbjuda vinst i företag inom den offentliga välfärden, då måste man undra över hur långt omtänkandet kommit. Viktigt i den politiska debatten är frågan om mamma eller pappa tar ut VAB-dagarna men avgörande frågor om att vi håller på att bli allt färre som skall försörja allt fler eller att vi har en arbetsmarknad med regler som ej är anpassade efter dagens verklighet berörs knappast.

Vi behöver nog ytterligare 40 år och vi kan väl medge grekerna åtminstone något lite andrum.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Svenska Kyrkan sprider manshat!

Helsingborgs Dagblad 2012-03 

 Nu har Sv Kyrkan klättrat upp på bastionen för att bekämpar det onda. Det är Belsebub som skall bekämpas men nu i en annan skepnad. Det är mannen som är det onda. Mannen som art skall bekämpas. Mannen är ju inte som folk.

I tidningen Svenska Kyrkan Helsingborg, som delas ut till alla hushåll, skriver prästen Björn Kjellström ”…att mannen som art är grunden och orsaken till en stor del av världens problem och lidande.” Det där med mannen som art är väl så exakt man kan komma till en definition av rasism. I det här fallet könsrasism.

Kjellström hittar den manliga ondskan överallt runt i världen och även i kyrkan. Skjutningarna i Malmö – mansproblem, organiserad brottslighet – mansproblem, nationalismen, krig, USA´s, Israels, Englands politik – mansproblem, det negativa inom religioner – mansproblem. Det finns många som resonerar på liknande sätt och finner judar eller muslimer eller någon annan lämplig grupp bakom allt elände. Men Kjellström anser inte att alla män är onda. Precis som att det brukar heta att det finns snälla muslimer finns det bra män, men dessa män gör sig inte hörda. Åtminstone märks de inte bakom de mentala murar där Kjellström valt att vistas. Det är de onda som är normen och vad gör man nu med denna undermänniskoart? Jo det som gett Kjellström inspiration är Valerie Solana och hennes SCUM-manifest (Society for Cutting up Men). Där finns rättesnöret ”Mannen är genom sin natur en blodigel, en emotionell parasit, som saknar etisk grund för rätten till liv.”

Detta SCUM-manifest går nu som teater i Stockholm. Många har kritiserat att manshat spelas och sprids med skattepengar. Dessa kritiker hånar Kjellström. ”allsköns manliga politiker som gnäller över användandet av skattemedel”, ”kulturmuppar”, ”manliga bloggare som känner sig kränkta”. Jag tänk vad lättkränkta somliga kan vara. Bara för att någon vill utrota dem så börjar de att gnälla. Och det är klart att man får betala. De som sprider hat vill ju också ha lön.

Kjellström finner SCUM-manifestet överdrivet. Överdrivet var ordet. Så detta med att mannen är en biologisk olycka och att män bör gasas ihjäl det är tydligen ett steg för långt. Så om vi bara inser att vi män är en sämre sorts människor så får vi fortsätta att finnas.

I riksupplagan av kyrkans tidning, Amos, skriver Bob Hansson att han snart skall bli pappa. Han hoppas att det inte blir en pojke eftersom barnet då skall växa upp till att bli en dålig människa. Så här står det i Kyrkans tidning: ”Jag väntar barn, i magen på min flickvän växer just nu en människa som skall födas till den här världen. Jag hoppas att det inte blir en pojke som då skall behöva lära sig att en man som inger förtroende, ska aldrig säga förlåt, aldrig ta åt sig av kritik.”

Det borde vara otänkbart för en blivande förälder att tänka så. Att tycka att ett barn av ett visst kön är mindre värd. Men visst finns det i vår värld sådana föräldrar. De brukar föraktas men urskuldas med att så kan det vara i konstiga länder med konstiga människor med en konstig religion.

Men så är det i Sverige, i Svenska Kyrkan

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Svar i Helsingborgs Dagblad 2012-04

Sv kyrkan fortsätter sprida manshat.

I HD 11 april svarar Anders Kjellström på min insändare med rubriken ”Nej- jag är ingen manshatare.”

 Nej Kjellström hatar inte män, men han anser att de som art är ett problem. Hans bild av vad en man är är hämtad från de kriminellas och huliganernas värld. Han ser inte att män drabbas av Aids. Istället för att se förstockade människor som hindrar bot från Aids och att detta drabbar män, kvinnor och barn gör han män till förövare och kvinnor till offer. Att sätta ekonomi före människa, omsorg och miljö betecknar han som ett manligt värde.

 Och Kjellströms idéer får inte ifrågasättas. Så här skriver han:” Och jag tycker inte att det är klädsamt när välmående vita, västerländska män ikläder sig offerkappa och martyrkrona”. Alltså, sådana som jag skall hålla tyst.

 Jag tänker ej lägga upp något försvarstal för mannen. Jag anser det onödigt och även fånigt. Det är som om någon skulle avkräva en svensk en redovisning av det svenska folkets plus och minus i världshistorien som ett villkor för att visa honom respekt.

  Under senare tid är det inte bara tillåtet utan även kutym att håna män. Manligt, grabbigt, gubbigt, manliga normer är allmänt nedsättande uttryck. I reklam och i underhållningsvärlden framställs män som antingen onda eller som fånar. Detta har skett under en tidsrymd då samtidigt marxistisk befrielseteologi ersatts av feministteologi.

 Detta världsspridda tankesätt har fått även den respekterade sydafrikanske fd ärkebiskopen Desmund Tutu att tala utan att tänka. Kjellström citerar: ”Vad vi behöver är en revolution som leds av kvinnor. De borde säga till oss män. Ni har gjort ett urdåligt jobb, Dra nu och släpp in oss”. Tutu kan rimligtvis inte mena vad han säger att män skulle dra och kvinnor leda. Han som kämpat i hela sitt liv för allas deltagande i samhället. Först att inte vita skulle leda och svarta dra och sedan efter apartheids fall att i hämnd svarta skulle leda och vita dra.

 Kjellströms åsikter är ej aparta. Problemet är att de i olika varianter är mainstream. Det är det som är det farliga. När alla tänker detsamma är det ingen som tänker. Vem tar strid mot ett kollektivistiskt nervärderande av mannen och inte bara följer med pop-strömningarna. Se människan brukar man säga i Kyrkan. Se gruppen säger Kjellström. Det var någon som sa ”Ni är jordens salt” Fast det var länge sedan så det gäller väl inte längre

 Det väsentliga är egentligen inte Björn Kjellströms åsikter. Det jag mest reagerar mot är att Sv Kyrkan i Helsingborg tillhandahåller honom denna plattform. Vad anser ni i Kyrkans ledning och Ni förtroendevalda.

 Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Stoppa kvoteringsvanvettet!

Tidningen Nu 2011-09 nr  41

Vi liberaler är överens om mycket. Som att vi skall betraktas som individer och inte som representanter för grupper och följaktligen att rättvisa gäller rättvisa för individen och inte för gruppen. Att jämställdhet innebär att ingen gynnas eller missgynnas pga kön. Liberaler vill ge lika möjligheter, undanröja hinder för människor att utvecklas. Socialister vill att det skall bli lika resultat.

Nu har Nyamko Sabuni m.fl. lagt ett förslag om könskvotering av styrelser i offentliga bolag. Motivet är att Sabuni inte är nöjd med nuvarande könsfördelning. Hon vill gynna gruppen kvinnor och kallar det rättvisa. Det är inte rättvisa, det är diskriminering av dem som blir bortvalda för att de tillhör fel kön. Det innebär att man betraktas som representant för en grupp och inte som individ. Allt för att uppnå idealet om lika resultat.

Kanske är det så att förslagsställarna inser att kvotering egentligen är fel. Någon lite uns av liberalism finns ändå längst inne. Därför försöker de blanda bort korten. Sabuni talar om ”strategi” istället för kvotering och Helena v Schantz i nr 33 påstår att hon och Sabuni egentligen vill bekämpa kvotering som de påstår nu finns av män. Tänk om vi åtminstone kunde vara överens om att kvotering=kvotering.

Och talet om att nuvarande ordning är så fel att den måste ändras med lag är en förolämpning mot såväl de valda som oss i kommunerna som utser dessa. Vi skulle alltså inte klara av att utse våra representanter utan styrning av Sabuni.

Varför kvotering just där kvinnor är i minoritet och aldrig där de dominerar. Nyligen avskaffades kvoteringen till vissa högstatusutbildningar efter att det visat sig att den gynnade män. Är det så enkelt att det inte handlar om vare sig jämställdhet eller rättvisa utan om dess motsats nämligen intressepolitik för kvinnor.

Det argumenteras också för att det behövs olikheter i en styrelse. Det är helt riktigt men en helt annan sak. Det behöver alltid vägas in som en faktor bland andra och är inte kvotering. Och varför fokusera så ensidigt just på kön. Att ha spridning i ålder och etnisk- och yrkesbakgrund bör vara mycket viktigare.

Måtte landsmötet med kraft avvisa förslaget. Sedan hoppas jag att fp inleder ett jämställdhetsarbete med liberala och inte feministiska värderingar. Bort från kvoteringar var de än förekommer och bort från statens styrande av våra liv. Ta tag i de verkliga jämställdhetsfrågorna. Börja med att ställa frågan varför pojkar halkar efter i skolan.

Vänsterpartiet blev det första feministiska partiet. Må folkpartiet bli det första jämställdhetspartiet.

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Ifrågasätt Miljöpartiet

(Newsmill 2011-02) 

Fridolin försöker placera Miljöpartiet i den svenska politikens mitt. Han talar mycket om trygghet och pensioner och a-kassa och tåg som skall gå i tid. Han talar som en god liberal om behovet av en politik buren av idéer och inte av klasstillhörighet och egna ekonomiska intressen, men han säger väldigt lite om vad som finns inuti den gröna melonen. Mycket där är socialistiskt, annat är bara obegripligt och någon liberalism hittar jag inte.

 Miljöpartiet har en positiv image. Denna image är att partiet består av godhjärtade människor som vill väl. De tänker på miljön och vår framtid och det borde vi alla göra. De vågar säga sanningen om vårt sätt att leva och ställer de obekväma frågorna.  

Är detta den rätta bilden av Miljöpartiet? Jag anser att den bilden inte stämmer. Grunden för Miljöpartiet är inte vad miljön kräver utan en diffus anti-tillväxtfilosofi. Denna filosofi är motsatsen till en god miljöpolitik.

 Miljöpartiet har ändrats mycket under senare år. De mest vildvuxna idéerna har slipats bort och nu är det till och med ordning på deras kongresser. De grundläggande värderingarna är dock oförändrade.

 En grundpelare för Miljöpartiets politik är att begränsa människors arbete. Vi skall sluta arbeta och låta staten försörja oss. Vi skall ha 6-timmars arbetstid, friår, lägre arbetstid för äldre och länge drev man den ultimata lösningen - medborgarlön. Det är obegripligt att någon kan tro att det är så här man löser miljöproblemen. Skall man försöka utröna vad dessa idéer kommer ifrån så hamnar man i ett tänkande om att ekonomisk verksamhet är något ont. Ju mindre ekonomisk verksamhet desto bättre. Det är som om de trodde att ekonomisk verksamhet är lika med miljöförstöring och tillväxt lika med ännu mer miljöförstöring. De inser inte att det endast är en ny teknologi som kan skapa en ekologiskt hållbar värld och utvecklandet av denna nya teknologi också är tillväxt.

 Miljöpartiet vill avskaffa räntan. Hur ett räntefritt samhälle skulle fungera och vad de vill uppnå med att avskaffa räntan ger de inga svar på. Antagligen för att det inte finns några bra svar. Man kan undra vad tanken är med att så kraftigt gynna dem som använder kapitalresurser. Det kan i varje fall inte vara något som gynnar miljön och sparar användandet av resurser. Det är svårt att hitta någon förklaring men jag kan inte se annat än att det har att göra med ett avståndstagande från det ekonomiska systemet.

 Miljöpartiet vill avskaffa rättssamhället. Grunden för rättssamhället är att man skall anses oskyldig tills en domstol kommit fram till att man är skyldig. Miljöpartiet anser att den anklagade skall bevisa att han är oskyldig. Visserligen bara när det gäller män anklagade för sexbrott och där anses det väl inte så noga men den linje partiet driver är raka motsatsen till den västerländska rättstraditionen.

 Den politiska linje partiet ägnat sig mest åt är att bekämpa EU. Miljöpartiet har alltid drivit en rabiat EU-hatar politik. Det är en obegriplig politik av ett Miljöparti. Vi har varit mycket framgångsrika när det gäller att lösa lokala miljöproblem som rykande skorstenar och förorenat vatten. Men de verkligt svåra och stora och för vår framtid avgörande miljö- och naturresursfrågorna är internationella. Dessa frågor kräver internationellt samarbete och ett stärkande av EU är det viktigaste vi kan göra för att möjliggöra detta internationella samarbete. Det har andra miljöpartier i Europa insett och är ivriga påskyndare av Europaintegration. Miljöpartiet talar gärna om alleuropeiskt samarbete, överstatliga beslut på global nivå, världsdemokrati och om att bygga motmakter till den kommersiella världsmarknaden, men den faktiskt existerande organisationen som har möjlighet att jobba med dessa frågor har partiet gjort allt för att bekämpa.

 Det är tydligt att partiet gillar att allmänt diskutera världsförbättrarideologi och tala och drömma om en bättre värld där alla samarbetar men skyr de samanhang där man faktiskt kan uträtta något.  

 Nu har partiet slutat driva kravet på att Sverige skall utträda ur EU. Väl så, men fortfarande är partiet en bromskloss när vi så väl skulle behöva driva på utvecklingen.

 Miljöpartiet vill avskaffa det militära försvaret. Istället skall vi utbilda oss i ickevåldsfilosofi. Vi skall inte deltaga med trupp i FN-insatser som står under Natobefäl. Därmed försvåras våra möjligheter att ställa upp för FN. Under många år har en viktig del av Sveriges internationella solidaritetsarbete varit dessa FN-insatser. Internationell solidaritet är tydligen inte lika viktigt som att uttrycka sitt motstånd mot Nato.

 Miljöpartiet vill ge allmän amnesti för asylsökande som ej fått uppehållstillstånd men lever gömda i landet. Detta skulle sabotera flyktingpolitiken och sudda ut skillnaden mellan ett beviljande och ett avslag på uppehållsansökan. Många tragedier skulle skapas genom att asylsökande som fått avslag skulle välja att stanna kvar och gömma sig i Sverige i hopp om amnesti.

 Miljöpartiet accepterar inte demokrati fullt ut. Olagliga åtgärder accepteras som ett sätt att hindra beslutade åtgärder som man inte gillar. Därmed ges de starka och handlingskraftiga extra möjligheter att styra utvecklingen.

 Det finns många goda krafter i Miljöpartiet. Folk som har gått med där för sitt miljöengagemangs skull. Alla har väl inte funderat så mycket på partiets ideologi. Med politisk framgång kommer också granskning. Den dag partiet dissekeras och partiets ställningstaganden kommer fram i debatten kommer alltfler att ifrågasätta partiet. Vi behöver en kraftfull miljöpolitik. Miljöpartiet är inte svaret.

 För att få en bättre miljö behöver stora arbetsinsatser göras. Det är inte friår och ledighet som är lösningen. Vi behöver hushålla med resurserna – inte låna ut dem gratis. Vi måste arbeta internationellt – inte bekämpa EU. Ett försvar för att garantera fred och frihet och ett absolut fasthållande vid demokrati är enda garantin för att vi går åt rätt håll. Miljöpartiet leder fel. Hög tid att ifrågasätta dess politik.

Soc.dem skapade sin egen kris

 (Newsmill 2011-01)

Socialdemokraternas hantering av valresultatet skapade partiets kris.

Valresultatet hade inte behövt utlösa den nuvarande krisen inom socialdemokratin.  

Det första misstaget var att Sahlin präntade in vilket riktigt, riktigt, dåligt, uselt valresultat detta var. Men var det verkligen så dåligt? De blev ju faktiskt det största partiet.  Jag menar att det är socialdemokraternas självbild det är fel på. De betraktar sig fortfarande som ett 45% parti. Den stora grundläggande förändringen som skett under senare decennier är att partiets maktbas har tunnats ut. Den basen var en industriarbetarkår som arbetade kollektivt och hade kollektiva villkor och upplevde sig som ett kollektiv och röstade kollektivt. Nu har arbetslivet förändrats och denna bas levererar inte röster som förr. Det är en annan sak att socialdemokraterna genom egen skicklighet och borgliga partiers oskicklighet kunnat förlänga sin maktperiod så många år..  

Denna förändring är bara första steget. Nästa steg kommer när den halva av LO-medlemmarna som inte röstar på socialdemokraterna kräver att deras fackförening slutar stödja detta parti.  

Visst skulle partiet kunnat göra ett bättre resultat om de agerat på ett bättre sätt och kanske till och med kunnat vinna regeringsmakten, men förr eller senare kommer denna grundläggande förändring i kapp partiet.  

Nästa stora misstag var att ta avstånd ifrån stora delar av den egna politiken. Väljare och de som slitit i valkampanjen måste undra varför de inte stannat på sofflocket. Självkritik är en sak, att sprida missmod en annan.  

Det tredje misstaget, och kanske det största av dem alla, var kravet att alla skulle ställa sina platser till förfogande. Det låter som ansvar och krafttag och som om man vill skapa förnyelse men är raka motsatsen. I och med detta krav blev det hela havet stormar. Då var det ingen längre som hade tid och intresse för att diskutera vad som var bra och vad som skulle förändras i politiken eller i det sätt den presenteras. Allt blev personfrågor. Då gällde det att positionera sig själv och att manövrera ut vissa och manövrera fram andra.

 Gör en jämförelse. Helsingborgs stolthet HIF vann inte allsvenskan utan blev efter en jämn kamp tvåa. Vilket naturligtvis var orättfärdigt. Tänk om HIF-ledningen då hade gått ut med budskapet att laget gjort en urusel säsong och att spelet var kass och att det nog var roligare att vara Malmö FF supporter och att nu gällde det att de ansvariga för misslyckandet inte skulle komma undan. Nu skulle alla spelare och ledare sägas upp och dessutom skulle laget förändra sitt sätt att spela, fast man visste inte om det skulle förändras si eller så eller varför det skulle förändras. Efter en sådan omgång skulle laget vara helt tillintetgjort och inte ens klara av kvarterslagen.

 Det är märkligt, och det är kanske där krisen är, att det parti som varit helt överlägset skickligast på att hantera det politiska spelet inte klarar av att hantera ett halvdåligt valresultat.

Pappamånad eller liberalism

(1997, Delvis publicerad  Frisinnad Tidskrift)

 Jag var med där i Göteborg på det stora kommunala riksmötet 1990. Jag var en av många som applåderade när partisekreterare Peter Örn talade om den vision som blir verklighet och sa:

 ”Vi (politiker) har uppträtt med anspråk på att kunna skapa lycka och att lösa människors alla problem.....Jag tror att vår tids politiker måste dra en mycket skarp gräns. Politikers möjligheter är begränsade, de kan aldrig skapa personlig lycka eller lösa människors personliga problem. Partiprogrammen har inte och skall inte ha svar på människors alla frågor.”

 Ingen tycktes ha några invändningar. Alla verkade känna samma entusiasm som jag inför ett parti med socialt ansvar som samtidigt verkar för att öka den sektor som lämnas åt individens frihet och ansvar. Vem kunde där i Göteborg ana att partiprogrammet några år senare skulle ge svar på frågan om arbetsfördelningen mellan föräldrar.

 I Bengt Westerbergs installationstal, när han valts till partiledare i en nu mycket avlägsen tid sa han:

 ”Vi kan gärna med argument försöka övertyga våra medmänniskor om de prioriteringar vi tror på men låt oss avstå ifrån att med lagstiftningsmakt tvinga på dem våra värderingar”

 I boken ”Att tro på människorna” från 1987 vars titel är en programförklaring, säger Bengt Westerberg:

 ”Den liberala trygghets- och jämlikhetssträvan är inte identisk med den socialistiska. Den liberala går ut på att skapa skyddsnät, så långt möjligt lika chanser och förnyade chanser om människor misslyckas. Men den värnar om rätten att handla och välja själv.”

 ”En viktig del av de ideologiska skillnaderna består i att man, även om man inser målkonflikterna har en viss ´bias´, en viss tendens att så att säga betona vissa värden mer än andra, i olika politiska rörelser. Liberalismens bias är just den individuella friheten.”

 ”Att inte heller tro att allt är politik eller att politik är allt- och att allt bör läggas i händerna på politiker för majoritetsbeslut. Att erkänna att många beslut måste fattas i politisk ordning. Men att mängder av beslut mår bäst av att fattas av enskilda, företag och andra, utan politisk inblandning. Att rent av anse att det är bra och inget som helst skäl för politisk inblandning att många beslut av företag och grupper och enskilda kommer att strida mot den politiska majoritetens uppfattning. Det tycker jag är att vara liberal.”

 Och i Almedalen sommaren 1985:

 Vi vill angripa ofärden och slå vakt om välfärdsstaten och den trygghet den ger. När det är gjort vill vi ge människorna stor frihet att själva forma sina liv, utan politiska pekpinnar och politiskt förmynderi”

 I partiets material till valarbetarna inför 1988 års val ,som fått namnet ”Våga mera! ”Står det under rubriken  ”Den skapande människan”

 2000-talets politiska uppdrag bör ta sin utgångspunkt i den skapande människan. Det är hon som skall växa - inte den offentliga sektorn. Det är hon som i större utsträckning skall finna lösningar på olika problem - inte politikerna. Samhällets regelsystem och institutioner måste anpassas till henne - inte tvärt om.

 I kapitlet citeras John Stuart Mill

 ”En stat som krymper sina människor för att de skall bli fogliga instrument, det må vara för gagneliga syften, skall finna att med små människor kan ingenting stort uträttas.”

 Detta är inte enstaka lösryckta citat. Dessa tankar har genomsyrat fp och finns stadfästa i partiprogrammets portalkapitel:

 ”Ett samhälle där några få anser sig ha rätt att bestämma vad de många bäst behöver blir till sist olidligt.”

 ”Först när människan kan påverka sin egen tillvaro utvecklas de bästa egenskaperna: fantasi arbetslust, medmänsklighet.”

 ”Det personliga ansvaret medverkar till en mera påtaglig känsla även för andra. Fria individer skapar i samverkan ett mänskligare samhälle än det som kan kommenderas och planeras fram av myndigheter och kollektiv”

 När fp, med denna fasta förankring i liberalismens tro på individens frihet och personliga ansvar, driver igenom en lagstadgad pappamånad, då är det inte bara byte av åsikt - det är byte av ideologi. Hur kan de som står bakom omsvängningen inbilla sig att alla vi som entusiasmerats av liberalismens tro på individen, och arbetat för fp som bärare av dessa idéer skall bara fromt finna oss i att nu är det centraldirigering och överheten –vet -bäst som gäller. Nu måste vi liberaler se till att få folkpartiet på rätt spår igen !

 Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Folkpartiet – jämställdhetspartiet

(Nu aug 2009)

Folkpartiet har tappat i jämställdhetsdebatten. Vi har lämnat fältet fritt för vänsterfeminismen. Det har vi gjort inte genom bristande engagemang utan genom att anpassa oss efter vänsterfeminismen istället för att ta strid.

Vänsterfeminismen är en kollektivistisk ideologi som handlar om rättvisa och likhet mellan grupper. Det handlar om att ifall någon diskriminerats så kan detta kompenseras genom att någon annan i gruppen gynnas. Det handlar också om att grupperna måste göra samma sak. Det skall vara lika fördelning oavsett om det gäller riksdagen, brandkåren, veterinäryrket eller omsorgen om de egna barnen.

En folkpartist kan inte vara motståndare till jämställdhet. Liberalismen handlar om den enskildes rätt till likabehandling och rätt att forma sitt liv efter egen önskan så länge det inte skadar andra. Den handlar om att den enskildes rätt inte skall vara beroende av kön och att hans/hennes sätt att leva inte skall styras av statens önskan om en viss könsfördelning.

Liberalismen är alltså motsatsen till vänsterfeminismen.

Den första stora anpassningen till vänsterfeminismen var pappamånaden. En liten majoritet drev igenom den och många i partiet kände sig förrådda. Jag bedömer att detta var en viktig faktor till den nergång för partiet som så när hade förpassat oss ur riksdagen 1998. Trots detta har fp fortsatt på samma väg och har drivit på för jämställdhetsbonus som är en form av böter för dem som inte fogar sig efter överheten. Det finns nu förslag till landsmötet att införa statlig styrning även över vab-dagarna.

Vi har fått en jämställdhetslag som även innebär att politiker genom domstolar granskar lönesättning och rekrytering och därmed inkräktar på centrala delar av företagens styrning. Ju längre bort från arbetsplatsen besluten tas ju mindre utrymme för individen och ju mer fokusering på gruppen.

Vi har mer eller mindre tydlig kvotering i politiken och varvade listor är inte ovanligt.

Könskvotering förekommer i utbildningsväsendet med folkpartiets aktiva eller passiva stöd.

Det finns de inom fp som lutar åt en könskvotering av bolagens styrelser. Om det blev verklighet så vore det liberalismens totala kapitulation inom fp.

Vi hade på 60- o 70-talen en socialistisk-kollektivistisk våg. Arbetarna var de ädla och företagarna bovarna. I film, teater och litteratur fanns det oftast en elak företagare eller kapitalist. Företagssamhet hånades, företag skulle helst förstatligas, arbetarperspektiv framhävdes, skolan likformades.

Nu har vi en feministisk-kollektivistisk våg. Samma tendens nu som då. I film, teater och litteratur och inte minst i reklam framställs män som antingen onda våldsverkare eller som fånar. Manlig, gubbig eller grabbig används som allmänt nedsättande epitet. Att förstatliga företag inser man nu är ingen god idé och därför inriktar man sig istället på kontroll över de centrala styrmedlen lön och rekrytering.

Låt oss se det kollektivistiska mönstret och ta avstånd från såväl feministisk som socialistisk kollektivism.

Tänk om folkpartiet skopade ut hela vänsterfeminismen ur partiet och tog avstånd från all kvotering och helt gick in för att verka för den enskildes rätt och frihet och därmed för jämställdhet. Då hade vi fått ideologisk strid istället för anpassning.

Var det inte det vi lärde oss i EU-valet – Tydligast vinner!

Ragnar Arvidsson

Helsingborg

Senaste kommentaren